Endast ett par minuter gammal
Ida Nova Astrid Tegebäck

Födelsedatum: Onsdagen den 25 maj 2005
Plats: Södersjukhuset
Klockslag: 14:34
Vikt: 3850 gram
Längd: 51 cm


Förlossningsberättelse

25 maj, 2005
[09:10]
Vi kommer till kejsarsnittsmottagningen lite för tidigt - ska egentligen vara där klockan 10, men eftersom trafiken är lite lurig på morgnarna och pga brist på parkeringsplatser på sjukhuset så åkte vi redan strax efter klockan 8. Givetvis var trafiken inte alltför tjock och vi hittade en parkeringsplats med en gång, men om vi hade åkt senare så hade det alldeles säkert kört ihop sig.

[runt 11-11:30]
En annan BM kommer in och sätter Glucosdropp på mig och skickar iväg Jonas till bistron för att han ska få lite mat i magen. "Vår" BM är på operation med snitt nummer 2 (vi är nummer fyra).

[12:15]
Det är rörigt på operation och allt är framflyttat ett par timmar. Hittills har vi fördrivit tiden med att läsa tidningar och lösa korsord. Det är trist att vänta... BM Maria lyssnar på bäbisens hjärta (142 slag/minut) och känner på magen (fortfarande säte). Mer väntan och läsande i tidningar (för sjuttioelfte gången).

[13:45]
Det är dax att byta om! Jag har haft min snygga op-skjorta sen jag fick droppet och kompleterar nu looken med vackra, håliga strumpor och en underbar rock. Jonas får ta på sig gröna "scrubs" och poserar snällt för kameran

[14:00]
Det är vår tur att gå till operation! Nu börjar det bli lite pirrigt... Personalen som ska vara med oss hälsar oss välkomna och berättar vad som ska ske. Narkossköterskan springer runt som en yr höna och lättar upp stämningen. Det känns skönt! Hon förklarar dessutom vad som kommer hända, eventuella biverkningar av spinalbedövningen (t.ex. illamående) och säger att de kommer ge mig de mediciner som behövs för att jag ska slippa må dåligt. Narkosläkaren Brian, som vi träffade igår, kommer in och börjar känna på min rygg. Narkossyrran hjälper mig att sitta på rätt sätt, dvs göra ryggen så rund som möjligt. Jag förvarnar Brian och säger att det tog 5-6 stick för att få EDA:n på plats förra gången... Han testar ca 6 gånger och ber sen om att få lite Xylocain som han bedövar min rygg med. Varenda stick gör ont i antingen vänster ben eller i vänster höft och det är illa svårt att sitta still och skjuta ut ryggen. Xylocainet svider våldsamt, men sen går det undan att sätta spinalen (fast han använder en EDA-nål). Helt plötsligt säger Brain "Nu sprutar jag in bedövningen" och det blir genast varmt i skinkorna och sen ner i benen. Det sticker och känseln börjar försvinna...ganska coolt faktiskt

Jag får hjälp med att lägga mig ner och sen sätter de upp ett skynke framför mitt ansikte. Brian kollar (med hjälp av kallt vatten) hur högt upp bedövningen sitter och om jag känner något på magen. Jag kan inte känna att det är kallt, men jag känner beröring - en vääldigt skum känsla! BM Maria sätter kateter och jag är glad att hon gör det efter att bedövningen har tagit! Jag börjar må lite illa, men det fixar dom fort genom att ge lite blodtryckshöjande medel. Strax därefter börjar jag skaka i överkroppen (bröstkorgen och uppåt) troligtvis pga att spänningar och nervositet släpper. Narkossköterskan hämtar varma filtar och lägger över mig och det känns genast bättre. Jonas sitter nära mitt huvud och det är jag glad för - jag behöver hans stöd trots att jag inte gör något själv för att föda fram vårt barn. Brian och narkossköterskan (vad hon nu heter) står tätt intill mig och frågar hela tiden hur jag mår. Operationsbordet lutas lite åt vänster för att underlätta blodcirkulationen.

[14:25]
Operationsläkaren Gisela kontrollerar bedövningen - hon nyper mig tydligen med en pincett, men jag känner ingenting. Brian står och kollar över skynket och berättar hela tiden vad som händer; "Nu lägger läkaren det första snittet"... Jag känner bara att någon rör vid mig och det är underligt. Det slamras med "verktyg", jag hör hur dom klipper och det känns som om de är långt inne i min mage och bökar. Just när jag hör saxen och känner att de faktiskt klipper i mig (fast det gör inte ont!) så önskar jag för ett kort ögonblick att jag hade ett par hörlurar på mig. De drar i mig och bökar runt inuti magen, men eftersom Brian hela tiden berättar vad som händer så är det inte obehagligt på något sätt.

Helt plötsligt säger Brian "Nu kommer ni snart höra ett slurpande ljud och det är fostervattnet som sugs ut." *sluuurp* "Nu ser jag en rumpa, så snart är bebisen ute! De kommer trycka på din mage för att få ut bebisen." De tryckte rejält på magen och helt plötsligt så "försvann" magen och jag ser ett blått litet knytte i barnmorskans famn. Hon bär bebisen till barnbordet (som är strax intill min huvudända så jag ser allt som händer) och ger syrgas eftersom den lilla är lite blå. Inom två minuter skriker vår bäbis ilsket och Jonas frågar mig om jag vill veta vad det är eller om jag vill se själv. "Säg vad det är" säger jag med en klump i halsen och tårar i ögonen (hormoner i massor!). "Det är en liten tjej!" Barnmorskan sveper in vår nyfödda dotter i ett täcke och lägger henne hos mig. Efter en liten stund vill BM väga och mäta vår tjej men jag får strax därefter tillbaka henne och vi (jag, Jonas och lillasyster) gosar medan läkaren syr ihop mig.

[15:05]
Operationen är slut och vi åker (jag och lillan åker, de andra får gå) till uppvaket. Där får vi stanna i 2 timmar...jag är vrålhungrig och supertörstig men måste vänta tills vi kommer till BB. Dottern har letat efter mat ända sen hon kom till världen och börjar suga (med rätt teknik!) så fort hon läggs till bröstet. Där ligger hon ända tills vi åker till BB... Under tiden på uppvaket börjar bedövningen släppa; det är väldigt konstigt att inte kunna röra på benen trots att jag försöker. När vi lämnar UVA kan jag röra allt utom fötterna, fast benen känns fortfarande bortdomnade.

[17:00]
Vi kommer till BB och vår underbara BM Rea skickar in en bricka med förlossningsfika (trots att jag helst inte ska äta riktigt än...)

Efteråt...
Strax efter ankomst till BB får jag in min förlossningsjournal; den kastar jag mig över . Läser att barnet låg i fot-sätesbjudning - inte konstigt att det har gjort så ont i urinblåsan när hon har sparkat där inne... Barnet utskaffades med lätthet. Placenta låg i framväggen och den utskaffades spontant, lätt och fullständig. Blödning 425 ml och ingreppet bedöms okomplicerat. Apgar 8-10-10 och Novas huvudomfång är 35 cm.